Stormaktstiden bönder: stormaktstiden åk 6
Reduktionen i stormaktstidens Sverige
Bönderna har kallats olika beroende på till vem de betalade skatt: Skattebonde Skattebonden var den självständiga bonden som ägde och brukade sin egen mark och betalade skatt till kronan eller staten. Kronobonde Kronobonden brukade ett kronohemman som ägdes av kungen staten vilken han betalade skatt till. Vissa kronobönder var även rusthållare , vilket menas med att de skull hålla en soldat med häst och övrig utrustning. Frälsebonde Frälsebonden brukade jord och gård som ägdes av en adelsman som de fick betala avgift till, ett så kallat arrende. De fick även arbeta ett visst antal dagar om året åt kyrkans eller hos adelsmannen han arrenderade marken av - så kallat dagsverken. Det fanns även skattefrälsebönder talet och dessa ägde fortfarande sin mark men staten hade överlåtit skatten till en adelsman. Det fanns även så kallade kyrkobönder och dessa arrenderade jord som kyrkan ägde. Arbetet på en bondgård under Vasatiden Bondgården på medeltiden såg ut ungefär som de gjorde på järnåldern.
Stormaktstiden bönder:
Stormaktstiden sammanfattning
Gustav II Adolf införde många militära nyheter i den svenska armén och gjorde den till en av dåtidens mest effektiva krigsmakter. I samband med de svenska framgångarna under trettioåriga kriget blev Sverige en stormakt i norra Europa. Stormakten Sverige Den svenska stormaktstiden var en dramatisk period i Sveriges historia som varade i drygt hundra år, från början av talet till början av talet. Sveriges befolkning under stormaktstiden Vid talets inledning bodde det ungefär en miljon människor inom det svenska rikets gränser. Hundra år senare, , fanns det omkring 1,8 miljoner invånare i Sverige och Finland. Trots de många krigen med dess utskrivningar av soldater skedde en stark befolkningsökning i landet under tidsperioden. I Sverige hörde mellan procent av befolkningen till allmogen bönder , torpare, tjänstefolk och arbetare och omkring procent var borgare. De övriga procenten av befolkningen tillhörde prästerskapet och adeln. Den svenska stormaktstiden var en dramatisk period i Sveriges historia som varade i drygt hundra år, från början av talet till början av talet.
Sverige stormaktstiden karta
Spela avsnitt Kyrkan under stormaktstiden var långt ifrån den upphöjda sakrala plats för predikan, bön och kontemplation som vi kanske föreställer oss. Kyrkoledning upplevde ofta ordningsproblem med bångstyriga bönder som till och med under biskopsbesök kunde smita ut på kyrkbacken för en sup eller för att skvallra med grannar och vänner. Reformationen var mångt och mycket genomförd på stormaktstiden, men allmogen vägrade att låta sig disciplineras av kyrkoledningen. Bullriga bybor, unga pojkar och spyende damer störde kyrkofriden, samtidigt som grisar och hundar bökade upp ben på kyrkogården medan festen och lekarna aldrig ville ta slut på kyrkbacken. Prästerna var så rotade i församlingen att de inte var beredda att genomföra kyrkoledningens krav på ordning i strid med sina församlingsbor. I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Göran Malmstedt, professor i historia vid Göteborgs universitet som skrivit boken Bondetro och kyrkoro — Religiös mentalitet i stormaktstiden Sverige.
När bångstyriga bybor störde kyrkofriden under stormaktstiden
Kungarna var inte ensamma om att vilja dra in gods till kronan. De stöddes av de ofrälse och av många lågadelsmän, och det bakomliggande huvudproblemet var allom välbekant. Statsmakten var fattig, och därmed beroende av utländsk hjälp, vilket minskade kungens och riksrådets frihet i förhållande till sina allierade. Genom att ta emot den franske kungens pengar blev man den franske kungens lakej, med talets krig som bitter konsekvens. Ett givet sätt att korrigera problemet var att påbjuda skattehöjningar och extraskatter, men det skulle gå ut över samtliga svenskar och var därför impopulärt i breda folklager. Alternativet — en reduktion — skulle endast drabba en högadlig minoritet. Karl XI ärvde idén från fadern och från och talens politiska opposition, men efter freden befann han sig i ett ovanligt starkt utgångsläge. Han kunde utvidga de äldre planerna i mycket större skala än Karl X Gustav avsett på talet, och han saknade inte anhängare, även inom högadeln, som såg fram emot att samtidigt stärka kronan ekonomiskt och beröva sina gamla politiska fiender egendomar.