Naturalistiska kännetecken: realismen och naturalismen
Naturalism
Den var en radikal form av realism , som påverkad av tidens naturvetenskapliga strömningar tog fram manifest för hur litteratur skulle skrivas. Den viktigaste och mest produktiva naturalistiska författaren var Émile Zola , som skrev ett manifest om sin litterära naturalism i skriften Den experimentella romanen Le Roman expérimental , i vilket han talar för att införa naturvetenskapliga metoder i romanen. En av naturalismens viktigaste teoretiker anses vara kritikern Hippolyte Taine , vars uttalande om att "[l]ast och dygd är produkter som vitriol och socker" [2] , från inledningen till Histoire de la littérature anglaise — , närmast har blivit ett motto för naturalismen. Taines och naturalismens materialistiska och deterministiska filosofi passade väl in i den rådande tidsandan, då vetenskapen om människan växte fram och de stora framstegen inom naturvetenskaperna gav genklang i hela världen. Detta skapade en positiv syn på vetenskapen. I denna tids optimistiska vetenskapstro blev också för första gången samhället och människan objekt som gick att undersöka.
Denna litterära riktning som uppstår under talet i Frankrike kan något förenklat ses som en fortsättning och tillspetsning av realismen. Ordet naturalism är hämtat ur viljan att djupare intränga i människans natur. Förutom att vara en vidareutveckling av realismen var den en reaktion på en tendens inom samtiden som förespråkade "konsten för konstens egen skull", vilken uteslöt den moraliska delen i konsten. Naturalismen vände sig emot detta och tog på sig uppdraget att visa upp samhällets brister, i bemärkelsen sanningen utan försköning. Själva termen myntades av Émile Zola, men redan innan hade Edmond — och Jules de Goncourt — hängett sig åt naturalistiska skildringar och deras roman Germine Lacerteux har ett företal som kan ses som programförklaring. Det skulle dock bli Émile Zola — som blev den största av naturalismens anförare med verk som Thérèse Raquin , Krogen och Germinal: den stora gruvstrejken I Thérèse Raquin demonstrerar Zola intresset för mänskliga primitiva drifter.
Naturalism livsåskådning
Hem Naturalism Naturalism fr. Litteratur inom naturalism Naturalismens litterära program formulerades av Émile Zola; i företalet till andra upplagan av romanen "Thérèse Raquin" kallade han sig naturalist och markerade därmed sin anslutning till en positivistisk livsåskådning, där det inte räknas med någon annan verklighet än den fysiska och fysiologiska. Fylligare utvecklas hans teori i "Le roman expérimental" Romanförfattaren skulle arbeta som naturvetenskapsmannen, registrera verkligheten med största möjliga sanningskärlek och skärpa och anställa "experiment" med sina gestalter, dvs. Zola hade tagit intryck av Claude Bernards deterministiska människosyn, av Taines idé att dygd och last är produkter som socker och vitriol och av hans lära om människan som produkt av arv, miljö och tidsmoment. Även Darwins utvecklingslära spelade in. Zola var i sin praktik inte utan föregångare. Viktigast var Flauberts "Madame Bovary" och bröderna Goncourts "Germinie Lacerteux" , som hade klart naturalistiska drag.
Naturalism svenska
Vad är naturalism i Gustave Flauberts skildring av Emma Bovary? Vilken förklaring ger han till att hon är så missnöjd med sitt liv? Vad i skildringen av henne upprör den offentliga moralen? Hur går det för henne? Vilket stilideal hade Flaubert? Vad menade han alltså att författarens uppgift var? Varför tog det så lång tid för honom att skriva sina romaner? Varför kan de trots hans estetik sägas vara djupt personliga? Vilka likheter i synen på en text finns mellan Flaubert och Maupassant? Vilka skillnader finns i deras sätt att beskriva? Maupassants debutnovell snarare en kortroman Fettpärlan gestaltar det man brukar kalla dubbelroman. Förklara: Varför kallade sig naturalisterna för just naturalister? Vilken vetenskap satte de alltså i högsätet? Hur kom Zola att förändra sin uppfattning om författarens arbetssätt? Hur såg Zola på faktorer som arv och miljö? Vad är det nya med Zolas Germinal när det gäller huvudpersonerna? Vad använder sig Zola av vid sidan av ren och närgången realism för att gestalta i sina senare romaner?