Konstnärlig aktivism: Klimatet eller konsten är fel fråga att ställa
Om konst och kultur och aktivism
I söndags attackerade två aktivister från Letzte Generation en Monetmålning på Barberinimuseet i Potsdam, med potatismos. Veckan dessförinnan var det solrosor av van Gogh som doldes bakom tomatsoppa på National Gallery i London. Just tomatens dramatiska röda färg rimmar bättre med protester kan jag tänka. Även om mos för all del också fungerar. Men varför mat? Visst, men varför konst? För att få tillräcklig uppmärksamhet. Det är inte första gången attacker mot konstverk används som en aktivistisk metod. Förutom helt opolitiska attacker kan man minnas till exempel suffragetten Mary Richardsons attack mot Velasquez målning Rokeby Venus Där fanns en liknande idé om att skapa uppmärksamhet, men också att protestera mot konsten i sig — den exploaterande traditionen att avbilda nakna kvinnor och fylla museer med dem. Richardson nöjde sig dock inte med att kasta mat, hon högg revor i målningen. Även attacker som syftat till att protestera mot konsten i sig får man komma ihåg: vältandet av statyer, protester mot hyllandet av ett rasistiskt förflutet.
Organisationen Praktisk Solidaritet anordnar i helgen Ageradagen i Stockholm där du får möjlighet att dela dina konstverk med andra. Hej Kajsa, vem är du? Jag heter Kajsa Vårsjö och jobbar på Praktisk Solidaritet som informationsansvarig. Vi är arrangörerna bakom Ageradagen som går av stapeln nu på lördag 9 december på ABF-huset i Stockholm. Vad är Ageradagen? Det är ett demokratiskt utrymme att uttrycka sig i gemenskap med andra som på något sätt vill bidra till att stärka mänskliga rättigheter och demokrati. Syftet är att uppmärksamma kreativa metoder, som teater och spoken word, för att prata om mänskliga rättigheter. I början av hösten hade vi en novelltävling där vinnaren nu fått sin novell tolkad av spoken word-poeter, teatergruppen Agrell och studenter från Medieinstitutet. Tolkningarna kommer framföras under dagen och det kommer även finnas en öppen scen. Där vill vi att så många som möjligt kommer och bidrar med sin kreativitet!
Om konst och kultur och aktivism Läs också Om Taha Alis väg till Helsingborg Publicerad 23 mars, , Under rubriken Kreativ aktivism och påverkan bjöd Folkets Husby in till demokratiskola för att prata om hur kultur kan användas som aktivism. I panelen fanns dramatikern och författaren Seluah Alsaati, poeten och filmregissören Yusuf Hussein och multikonstnären Mariama Jobe. Alla tre personer som använder sitt konstnärsskap för att påverka och förändra politiskt. Men innan panelen tog plats på scen berättade konstnären Ailin Moaf Mirlashari, på länk från Paris, om sin väg till en av Sveriges tyngsta konstinstitutioner. Jag förändrar något bara genom att vara där Annons: — För två år sedan sökte jag till Konstfack. Det var som ett kall och jag kände att jag skulle ångra mig om jag inte sökte in. Jag hade varit lite anti för att det är så homogent med mycket vit medelklass, så jag såg det som att min plats var utanför den här typen av institutioner. Men man kan också försöka förändra inifrån och jag förändrar något bara genom att vara där.
Konstnärlig aktivism:
Tankeväckande konst om motstånd och aktivism
Centre Pompidou, Paris Utställningen pågår till den 4 januari Går det att blanda konst och aktivism? Den frågan ställer sig Centre Pompidou med höstens utställning Global e Resistance. Med flit har de blandat engelska och franska i titeln som hänvisar till dagens globalisering. Denna internationella samtida utställning visar mer än hundra verk av ett sextiotal olika konstnärer. De flesta kommer från Afrika, Mellanöstern och Sydafrika. Deras gemensamma mål är att genom konsten studera civilaktivismens strategi och dess motstånd mot överheten. De flesta konstnärer har i alla fall någon gång under deras karriär visat sitt motstånd genom konst, varav Picassos Guernica är ett typexempel. Konsten i sig kan också ses som ett motstånd, estetiskt och etniskt. Stöd Opulens - Prenumerera! Opulens utkommer sex dagar i veckan. Det första verket jag imponerades av när jag steg in i det första av flera, stora salar, var palestiniern Khalil Rabahs staty av en framåtböjd man som verkar bära hela världen på sina sköra axlar.