Lillasyster recension: Början på slutet för Lillasyster
Min lilla syster (2015)
Det är mycket som döljer sig i Stellas blick, beundran, stolthet och avundsjuka. Katja är konståkerska, målmedveten och söt, något Stella hela tiden får höra medan hon själv hamnar i sin storasysters skugga, både hemma och i ishallen. På senare tid har Katja börjat bete sig konstigt. Hon tränar hela tiden, vill inte äta chips och blir galen om någon tar hennes märkta mat i kylskåpet. Stella försöker vinna sin syster kärlek genom att efterlikna hennes beteende, men när storasyster blir allt mer aggressiv och distanserad och ännu mer fixerad vid mat och träning börjar Stella oroa sig på riktigt. Hon vill förstå men kan inte, vad är det som händer med hennes syster? I en tid när ätstörningar blir allt vanligare är Sanna Lenkens debutfilm Min lilla syster en viktig film som alla borde se. Med säker hand balanserar regissören det tunga ämnet med humor, värme och kärlek. Samtidigt som vi får ta del av hur svår denna sjukdom är för både den sjuke och personerna i dennes närhet bjuds det på skratt och en stor dos charm.
Tonsäkert om att få syskon i "Miraï, min lillasyster"
Betyg: 4 av 5 Kun är fyra år, leker hund och är hemma med mormor i väntan på sin nyfödda lillasyster. Det är väldigt lätt att leva sig in i Kuns känsla av frustration när han precis byggt klart en komplicerad och välfungerande tågbana och någon kommer in och suckar och säger att han har stökat till, nu igen. Och samtidigt ser vi den föräldralediga arkitektpappan slita med att få ihop vardagen när frun, som jobbar, dyker upp och anmärker på avvikelser i städrutinerna. Så det här är verkligen en familjefilm i ordets sanna bemärkelse, med fingertoppskänsla för vardagens maktkamper och känslomässiga avgrunder. Filmen är så lojal med sin fyraårige huvudperson att när han dänger ett leksakståg i huvudet på sin lillasyster så framstår det som helt begripligt. Men så plötsligt övergår vardagen i en magisk värld där Kun får hjälp att ta sig igenom den här omstörtande livsförändringen med hjälp av släktingar som reser i tiden. Och det blekt pastellfärgade vardagshuset blir en förtrollad värld.
Efter drygt två decennier på scen beger sig rockbandet Lillasyster ut på en avskedsturné. Sist jag såg gruppen var på Sweden Rock Festival Jag har säkert varit på Platens bar förr men minns inte riktigt om så är fallet, lokalen belägen en trappa ner hade en ganska bra yta men behåller ändå den lite intima känsla som en mindre scen ska ha. Dock stör pelare som ligger kring scenområdet sikt och det skapar så klart också viss trängsel. Inget man kan göra åt så klart men värt att nämna tycker jag. Efter en ganska lång väntan på att bandet ska kliva på, då inget förband fanns var lite lätt irriterande. När väl Lillasyster äntrade scenen, möttes de av jubel och applåder från en entusiastisk publik. Bandet spelade en mix av sina klassiska hits och nyare låtar, vilket skapade en perfekt balans mellan nostalgi och ny energi. Publiken fick njuta av att höra de tidlösa favoriterna som väckte minnen från förr, samtidigt som de nya låtarna tillförde en fräsch och modern touch.
Känslorna ligger utanpå och detta bidrar också till spelningens glöd. När Lillasyster den 13 maj släppte nyheten om att de bestämt sig för att lägga ner bandet var det nog många som blev förvånade. Visst, allting har ett slut och det där med hårdrocksband och avsked har ju inte direkt varit en historiskt pålitlig kombination. Det finns flera exempel på band som haft mer än en avskedsturné så att säga. Men bara tanken på att det här på allvar KAN vara ett farväl känns förvånansvärt vemodigt. Det här blir inte en klassisk recension av en spelning. Till min besvikelse blev det inte så. Hela fem år senare såg jag bandet live för första gången, på festivalen Putte i Parken i hemstaden Karlstad och blev totalt knockad. Jag hade inte förväntat mig en så energisk och tung liveshow. Med andra ord så har Lillasyster varit ett sånt där band som alltid funnits med för oss talister. Förutom att ha funnits till hands under aggressiva tonårsperioder då man uppskattade att någon satte ord på ens känslor och gjorde hård musik som gav utlopp för ens ilska över omgivningen så fanns det även en sorts trygghet i att veta att man med jämna mellanrum kommer få röja och festa under bandets spelningar.