Albert camus filosofi: Kamp utan bitterhet
Albert Camus Albert Camus föddes i Algeriet där han också växte upp. Efter filosofistudier vid universitetet i Alger flyttade han till Paris strax innan andra världskriget. Vid tiden för det franska sammanbrottet anslöt han sig till den franska motståndsrörelsen, där han medverkade i den illegala tidningen Combat. Camus hade från början sympatier med kommunisterna, men av förklarliga skäl bröt han med dem och kämpade istället för en humanistisk och demokratisk socialism. I ett par tidiga essäsamlingar visade Camus upp en ganska ljus livssyn. Detta ändrades dock vid tiden runt talets början, i samband med en svår sjukdom. Även de dystra omständigheterna kring honom och omvärlden på den tiden påverkade honom. I Frankrike var han, tillsammans med bl. Camus avled i en bilolycka Denna tanke grundar sig på problematiken i hur man ska handla när man varken tror på Gud eller förnuftets makt. Alltså, hur handlar man i en värld som är främmande? Detta är dock inte helt korrekt.
Om den egna existensen saknar mening kan livet i stort framstå som absurt ur ett intellektuellt betraktelsesätt. Det är denna betraktelse Camus framhåller i Myten om Sisyfos och även i gestaltad form i romanerna Främlingen och Fallet samt dramat Caligula. För Camus är livets mening den viktigaste frågan och leder fram till den fundamentala ödesfrågan ifall livet är värt att leva eller inte. Om livet saknar mening, essens, kräver då det absurda som återstår självmord? Om frågan besvaras jakande skulle det vara verkställande av logiken ända till slutet. Att inte vidkännas det absurda och leva vidare som ingenting hänt blir ett tankens självmord. Ingen utväg tycks således finnas och Camus visar sig här som en av de mörkaste existentialisterna. Han förordar dock inte ett självmord utan når slutsatsen att livet måste levas för vad det är, vilket han redogör i följande storslagna anförande: Det gäller att dö oförsonad och inte samtycka till döden.
Hans författarskap har varit viktigt för framväxten av bland annat le nouveau roman "den nya romanen" , även om företrädare för den tagit avstånd från honom. Bronsplattan på monumentet tillägnat Camus i staden Villeblevin , Frankrike. Texten på skylten lyder: "Från fullmäktige i Yonnes departementet i en hyllning till författaren Albert Camus, vars kvarlevor låg i vaka i Villeblevins rådhus under natten mellan 4 och 5 januari Hans far avled tidigt, och hans tidiga år bestod av en nära relation till modern. Trots fattig uppväxt fick Camus tillfälle att studera, vilket senare ledde till mer omfattande studier i filosofi. Åren — var Camus medlem i kommunistpartiet. År började han arbeta som tidningsman. Han befann sig i Paris när tyskarna under andra världskriget invaderade Frankrike Camus försökte fly men anslöt sig till slut till franska motståndsrörelsen, där han tjänstgjorde som redaktör samt chefredaktör för dess olagliga tidning Combat under åren — Albert Camus första stora bidrag till världslitteraturen bestod av den koncentrerade berättelsen Främlingen , utgiven , som kanske är hans mest lyckade existentiella verk.
Albert camus filosofi:
Det har med tidsandan att göra. Zadie Smith har kallat den franske Nobelpristagaren för den minst cyniska människa som levt. Jag är uppväxt i en ironisk generation och lever i en tid där godhet blivit ett skällsord. Jag behöver Camus för att kunna andas. Kanske skulle vi alla behöva honom. Vackert skriven. När jag läser tänker jag att kärleken till språket är något som för dem samman, författaren och den hon skriver om. Nilsson behandlar Camus som filosof, något han aldrig sade sig vara. Men hon får ihop det elegant. Så vill jag använda Camus. Som en slägga mot själva denna tid vi lever i. Det är alldeles sant. Men vad är filosofi? De frågor Nilsson söker svar på i Camus texter är de klassiska. Hur ska vi göra rätt? Hur ska vi orka leva? Vad är ett gott liv? Jag tänker på de gamla grekerna. Det var inga teoretiska övningar djupt inne i universitetens mörkaste seminariesalar. De förkristna tänkarna levde sina idéer. Filosofi var på riktigt.